Trading Winds
Passadvindar

Trading Winds (Passadvindar) är en flerkanalig ljudinstallation och en serie tygvepor installerade i Göteborg. Det refererar till de parallella stadsplaner med kanalsystem som togs fram för Göteborg och Batavia (idag Jakarta) och orkanen som 1852 drabbade Saint-Barthélemy, Sveriges enda slavkoloni i Karibien. Passadvindar anspelar på de vindar som blåser genom dessa två städer och den karibiska ön, och deras relation till kolonialism och slaveri.

Trading Winds äger rum längs en fem minuters promenad som börjar på Packhusplatsen 6–7, Tullhusets fasad mot kanalen, där varorna från den transatlantiska slavhandeln lagrades. Den slutar vid Göteborgs stadsmuseum, beläget i dåvarande Ostindiska kompaniets byggnad. Under denna femminuterspromenad färdas vi från ett skede i Franska tomtens historia till ett annat – från dess inblandning i den transatlantiska slavhandeln till dess roll som nod i den koloniala handeln.

Den vandring som Trading Winds följer längs den historiska kanalen vid Franska tomten väcker minnet av ett annat kanalsystem: det i Batavia, den gamla holländska garnisonsstaden i dagens Jakarta, som var en systerstad till Göteborg. Båda planlades under det holländska koloniala styret. Det länkar denna avlägsna historia med en annan, mindre känd historia: historien om Sveriges enda koloni i Karibien, Saint-Barthélemy.

Så här kommer Trading Winds se ut. Längs promenaden från Tullhuset till Stadsmuseet installeras ett antal högtalare längs kanalen. De spelar upp gatuljud inspelade på Saint-Barthélemy och i Jakarta. På Saint-Barthélemy spelas ljuden in under en promenad i den historiska hamnen i St. Gustavia. Och i Jakarta spelas ljuden in under en promenad längs en av kanalerna i de historiska kvarteren i Batavia.

När man går från Packhusplatsen 6-7 hör man ljuden från St. Gustavia, och när man kommer fram till Stadsmuseet hör man ljuden från Jakarta längs kanalen. Under vägen kommer ljuden från Saint-Barthélemy gradvis överlappa med ljuden från Jakarta och skapa ett suddigt ljudlandskap. När man närmar sig Stadsmuseet kommer ljuden från Jakarta att bli starkare medan ljuden från Saint-Barthélemy tonar bort, men däremellan kommer det att vara en obestämd ljudmässig blandning av de två städer med vilka Göteborg är historiskt och nära förbundet.

Textilveporna som kommer att hänga ovanför varje högtalare refererar till den koloniala handelshistorien med både Saint-Barthélemy och Batavia/Jakarta. Handeln i Jakarta omfattade bland annat muskot, peppar, kryddnejlika, kanel, kaffe, te, kakao, tobak, gummi och socker. Kanalerna var inte lämpade för förutsättningarna i regionen: de slammade ständigt igen och behövde muddras, en ekologisk manifestation av det koloniala våldet som införandet av rutnätsplanering innebar. Saint-Barthélemy, en vulkanisk och torr ö, erbjöd inte förutsättningar för slaveriets plantage-system, så svenskarna gjorde ön till en frihandelszon för handel med slavar. Detta var en ännu brutalare kommodifiering av förslavade män och kvinnor. Veporna kommer att bära spår av den historien – från Jacques Gentes misslyckade försök att odla kakao under 1600-talet till den kommersiella saltproduktionen, här illustrerad av mangroveträden som växte i de salta våtmarkerna runt ön och mildrade effekterna av strömmarna i det blåsiga hav som omgav ön; till Flamboyant-trädet, ursprungligen från Madagaskar men inplanterat i tropiska och subtropiska områden över hela världen och avbildat här för att representera växtlighet som spridits genom kolonialism, till det barbariska kaktusfikonet, vilket sägs ha använts som taggigt staket som försvar mot rivaliserande europeiska kolonialstater, såsom Storbritannien.

Textilveporna kommer att färgas med pigment från dessa kryddor och växter. Och själva bilderna kommer att utgöra utgångspunkten för vad som trycks på tygerna. Färgerna och dofterna kommer gradvis att blekna i det göteborgska vädret. Vindarna drev strömmarna i passadvindarna i Indiska oceanen, och förde skepp till alla delar av världen, och blåste frön från ö till ö i Karibien.

Ayesha Hameed

Bilder från Wikipedia

Ljudsamplingar från Freesound:
“embedded muezzin-chants in moderate traffic-noise at 12h am” (jakarta) source https://freesound.org/s/27520/
upphovsman: palem
Detta verk är licensierat med Creative Commons 0 License.

“A windy afternoon in St Croix. Birds singing, wind blowing through house.” source: https://freesound.org/people/nyseagull/sounds/400379/
upphovsman: nyseagull
Detta verk är licensierat med Creative Commons License.

https://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/

IN THE CELEBRATION OF OUR STRUGGLES IS THEIR COLLAPSE
I firanded av vår kamp finns deras undergång

Europacentrerade narrativ om kolonialism och rasism beskriver idag flykting- och rasifierade samhällen i den globala södern som besegrade grupper för att behålla sin förmyndarroll och fortsätta att utöva kontroll över dem.

Det explicita utraderandet av antikoloniala rörelsers historiska strider och segrar är en avgörande del i försöken att förstärka och upprätthålla dagens rasistiska system. Detta utraderande förstärker också europeiska samhällens hållning att inte erkänna förekomsten av en antirasistisk rörelse i dagens Europa.

I kampen mot institutionell europeisk rasism är det avgörande att omfamna och bevara minnen från antikoloniala motståndsrörelser. Det är också avgörande för att förstå den långvariga kampen mot vit överhöghet och dess våld, samtidigt som forna tiders strategier kan ha bäring på situationen I världen idag.

In the Celebration of Our Struggles Is Their Collapse (I firandet av vår kamp finns deras undergång) föreslår att installera två girlanger, en på Franska tomten och en runt Delawaremonumentet.

Varje girlang kommer att likna de rep som brukar bindas runt monument för att riva ner dem. På vardera girlangen kommer att finnas tryckt bilder på olika antikoloniala strider relaterade till europeisk och svensk kolonialism.

Girlangerna kommer att berätta om olika händelser kopplade till antikoloniala motståndsrörelser, och kommer att innehålla fraser som uppmuntrar att riva ner koloniala monument och representationer, såsom Franska tomten och Delawaremonumentet.

Daniela Ortiz

GEOGRAPHY OF HAUNTED PLACES
Hemsökta platsers geografi

Franska tomten fick sitt namn 1784 när den byttes mot den karibiska ön Saint-Barthélemy som en del av en handelsuppgörelse mellan Sverige och Frankrike. Saint-Barthélemy var en svensk koloni från 1784 till 1878.

Jag väljer att börja med dessa enkla fakta.

Eftersom jag bodde i Göteborg i tre år och inte en enda gång läste något om Franska tomten. Eftersom jag studerade i Sverige i tre år och inte en enda gång hörde eller läste något om att Sverige deltog i Berlinkonferensen. Eftersom jag växte upp i Sverige och på Saint-Barthélemy, och inte en enda gång hörde talas om Franska tomten i skolan.

Kolonialism har aldrig förekommit i Sverige, varken i den södra eller norra hemisfären. Det är den officiella historieskrivningen, och den utgör en offentlig minnesförlust, ett utraderande av landets historia och samtid. Vi har förbisett Sveriges aktiva roll i kolonialismens historia.

De här tankarna har jagat mig medan jag arbetade med mitt förslag – eller arbetade med en idé om något som skulle kunna bli ett förslag, eller arbetade med en tanke som en utgångspunkt för något som skulle kunna bli ett förslag. Hur visualiserar vi något som raderats bort, eller som fragmentiserats eller kanske helt ignorerats? ”Det förflutna samexisterar med nutiden i detta amnestiska land i detta glömska århundrade” skriver Michelle Cliff.

Jag tycker att det är viktigt att föreställa sig en annan slags minneskonst. Jag använder minneskonst istället för minnesmärke, för jag tycker att minnesmärke betonar det förflutna, medan minneskonst sätter igång en rörelse – det rör sig framåt, och tvingar oss att koppla isär hegemoniska sätt att berätta. Det finns ett akut behov av att konceptualisera strävan efter att minnas, och att kritiskt koppla ihop mekanismer för minne och glömska i relation till det offentliga rummet. Varför blir visa människor ihågkomna med monument och andra inte, och hur kan denna åtskillnad materialiseras? Dessa frågor har fått ännu större tyngd under senare årtionden genom diskussionen om, konflikten över, och borttagandet av monument från det offentliga rummet, i Sydafrika, Latinamerika och USA (för att bara nämna några platser), och genom den infekterade debatten om frånvaron av platser för sorg och åminnelse, såsom i fallet med offren för den högerextreme terroristen Peter Mangs i Malmö.

Förslag

Jag började med att fråga mig själv, varför bara här? Varför bara på Franska tomten – som om det koloniala paradigmet hade begränsat sig till bara den enda platsen? Som om det någonsin hade funnits en definitiv slutpunkt för kolonialismen. Varför kan jag inte röra mig bortom en enskild tomt och föreställa mig ett förslag som breder ut sig i staden, och använder dess materialitet och fysiska dimension för att ge den koloniala historien form och innehåll, och samtidigt konfronterar förekomsten av kolonialism i dagens samhälle? Det konstnärliga projektet måste också innehålla obekväma inslag, en spricka som gör det omöjligt för betraktaren att stillsamt och från säkert avstånd betrakta historiens skräckexempel.

Jag ställde mig en annan fråga, knuten till den första. Varför fokuserar vi på nytt på stadens centrum? Jag ser mitt förslag som dubbelt. Dels genom att flytta ut verket från centrum, vilket manifesterar osynliga och djupt liggande former av kolonialism (den finns överallt) samtidigt som det undviker att på nytt fokusera på centrum, dels genom att undvika dualiteten mellan centrum och periferi. Varför ska sörjandet alltid vara i centrum? Är inte öns historia, dess folk och dess kamp förbundna med invånarnas heterogena liv – invånare som bär på liknande erfarenheter av tvångsförflyttning, exil och våld.

Verket är i sig självt ganska enkelt. Jag gjorde en ungefärlig beräkning av ytan av Saint-Barthélemy och la ut den över kartan över Göteborg. Man kan inte räkna ut längden på en kustlinje för den varierar med skalan, och ökar till oändlighet när man mäter med större noggrannhet. I vilket fall hade man fått använda den tvådimensionella längden av kustlinjen (ungefär 9 km), och inte den fraktala omkretsen, för att någorlunda precist lägga ut den på kartan ovanpå Göteborg i samma skala. Detta gjorde att jag kunde göra ett avtryck av ön i korrekt skala inte i staden men på staden, och på så sätt förflytta ön från södern (spöket), tillbaka till norden. En avlägsen historisk plats blev på nytt närvarande, här och nu.

Första delen av mitt förslag är att Göteborgs turistkarta från och med nu borde innehålla detta avtryck av ön Saint-Barthélemy. Denna uppdaterade karta skulle bli den officiella versionen av staden.

Jag markerar öns kontur genom en serie av punkter, representerade av järnrör nerstuckna i marken med 200 meters avstånd, till en höjd av 3,5 meter, som skapar öns kartbild. På varje järnrör finns ingraverat longitud och latitud för den exakta punkten på ön, vilket innebär en exakt översättning av Saint-Barthélemy ovanpå Göteborg. Verkets fysiska dimension gör det möjligt för människor att faktiskt gå runt ön, att vara på ön, att förstå och känna kopplingen mellan här och nu och där och då. Verket är både synligt och osynligt: när vi rör oss och genom staden dyker ön upp. Detta motverkar utraderandet, den aktiva minnesförlusten, eftersom, som Anne McClintock skriver, ”när ett land vägrar att minnas, och varken erkänner eller tar ansvar för det förflutna, så inträder det i en geografi av hemsökta platser, och våldet är ödesbestämt att återkomma i en obeveklig upprepning”.

Jag valde järn för dess tydliga koppling till Sveriges koloniala historia: det spelade en viktig materiell roll i slavhandeln. Det användes både till de bojor som band dem och till ”voyage iron”, de speciella järnstänger som användes som valuta när man handlade med slavar. Jag vill att de ska stickas ner i marken som en metafor för det våld kolonialismen utövar mot människor och länder, men också som en synlig protestsymbol och ett tecken på närvaro.

1939 skrev Bertolt Brecht pjäsen Vad kostar järnet? medan han var i exil i Sverige. Genom att använda järn förbinds dessa två händelser i Sveriges historia. Det betonar hur Sverige alltid har använt sin industri för att finansiera välfärden, men samtidigt förnekat de politiska konsekvenserna av detta handlande. Många försäkrar att det aldrig fanns någon kolonialism i Sverige, att det inte fanns några nazister i Sverige, att det inte finns någon rasism i Sverige. Detta är uttalanden som borde plåga oss, och jag ser Franska tomten och den diskussion vi kan skapa om den som ett kollektivt försök att förändra det paradigmet. Som James Baldwin elegant skrev, ” Inte allt man ser kan förändras, men inget kan förändras om man inte ser det”.

Runo Lagomarsino

GESTURAL POLITICS: DECOLONISATION AND THE COSMETIC REGIME
Gesternas politik: Avkolonialisering och den kosmetiska makten

Den kanske enskilt största historiska händelse som befäst den offentliga bilden av Barack Obama som en rättvis, progressiv och moraliskt djärv politiker var Donald Trumps valseger 2016. Med en ”ta-dem-på-fittan”, fascistsvansande persona framstod Trump mindre som en man och mer som en klumpig, orange karikatyr av narcissistisk skenhelighet, som omedelbart fick Obama att framstå som en evig, oklanderlig statsman. Nästan över en natt utraderades hans ”döda hellre än tillfångata” drönarbombningstaktik, och de hundratals civila dödsoffer den medförde, ur det allmänna medvetandet; samma sak med den svaga kontroll-lagstiftning som följde på finanskrisen 2008, och hans sätt att ta in bankmän och ekonomer i statsapparaten, de som suttit i ledningen för de institutioner som ansvarat för uppförandet av korthusen av sub-prime-lån. Valet av Obama innebar den ansiktslyftning som den amerikanska politiken behövde; han var någon som såg ut som förändring, men i själva verket bara ompaketerade och återanvände den rådande ordningen. Obama var den charmiga varianten av nyliberalism, med ett vinnande leende och den flödande retorik som skapas av ett historiskt prejudikat på sin sida.

Det kritiska tomrum som omger Obamas tid som president ger oss ett bra exempel på den kosmetiska maktens operativa dynamik: vördnaden inför det som ser bra ut, samtidigt som man bortser från tveksamt beteende. Det är ett bedömningssystem som tilldömer närmast absolut värde till hur saker ter sig över hur de faktiskt är; att synas snarare än att verka. I partipolitik innebär det logiken att personlighet är viktigare än politik; i visuell kultur att estetik står över åsikter. I samtliga fall förstärker denna attityd sanningshalten i ett givet anspråk genom att ignorera obekväma aspekter av en given verklighet, aspekter som stör den avsedda berättelsen. Den skeva verklighetsbild som förs fram av den kosmetiska makten är inte bara ett lustigt symptom på nyliberala kontrollsamhällen, den är skadlig och oroväckande av flera orsaker. Främst av dessa: det största hotet mot socio-politisk och kulturell progression är illusionen att den redan äger rum.

Den kosmetiska maktens genealogi och dess vördnad för hur saker ter sig är förmodligen lång och komplicerad. Ett historiskt perspektiv skulle kunna spåra dess moderna rötter till Edward Bernays, systerson till Sigmund Freud och urtypen för en pr-konsult, som använde psykologiska försäljningsmetoder för effektiv bildbaserad propaganda. Senare under 1900-talet kan man hävda att vi, åtminstone sedan 1960-talet, enligt Guy Debord och situationisterna, blivit ett samhälle beroende och förhäxat av skådespelet. Under det här århundradet har internet-tekniken och det världsomspännande nätet givit sitt bidrag. Sociala medias bilddrivna karaktär, och den myckna digitala kommunikationen (huvudsakligen bilder och text om bilder) har hjälpt till att platta ut verkligheten och blåsa upp betydelsen av den tvådimensionella bilden, och på så vis begränsat komplexiteten och villkoren för diskurs, debatt, tillställningar och tillståndet i samhället till de som fångas på denna platta yta. Hur ofta reduceras inte politisk aktivisters verksamhet till en Instagram-vänlig bild som, med det amerikaniserade klickbetets favorit-tagg, kommer att ”göra slut på” antingen klimatförändring, rasism, homofobi, sexism, ojämlikhet, eller politisk korruption? Och ändå lever de vidare, på något sätt.

Den här korta texten kommer kortfattat granska hur den kosmetiska makten stör (genom att sätta estetik före handling) en enskild rörelse, avkolonialiseringen. För att förtydliga, den här processen och den speciella sorts perceptuella störning den bygger på är mest synlig i det västerländska samhället; i så kallad senkapitalistiska eller utvecklade länder där den faktiska kolonialiseringen i stort sett anses vara över. Det kommer inte som någon överraskning att de flesta av dessa länder (Frankrike, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Belgien, Nederländerna osv) själva är före detta kolonisatörer, som förr ägnat sig åt maktövertagande med våld och expropriering av andra länders självständighet och tillgångar (oavsett om det handlar om människor, mekanik eller naturresurser). Inom ramarna för den ”post-koloniala” verklighetens konsensus fokuserar idag de två stridande sidorna i debatten på upprätthållandet eller förnekandet (det som kallas för höger- eller vänsterperspektiv) av koloniala värderingar och de rester i form av uppträdande och föremål som finns kvar från fördomsfulla värdesystem. Inom den kosmetiska maktens sfär har frågan om detta arv existerar eller inte till stor del kommit att manifesteras som en kamp om hur saker ter sig, och förmodligen därigenom från uttryck till åsikter. På det viset utspelar sig en central strid över saker vi kan se, materiella föremål, monument och statyer som minner om eller hyllar händelser eller personer från ett kolonialt förflutet. Samtidigt projicerar ofta västerländska kulturskribenter vad de uppfattar som villkoren för tillfredsställande upprättelse på forna kolonier, nämligen borttagandet och repatrierandet av rövade kulturföremål från nationella museer.

Nedrivandet av monument, demonumentaliseringen, och repatrieringen av kulturföremål är i praktiken de två komplementära ämnen som kommit att dominera det som kan kallas för avkolonialiseringsdebatten i mainstream media och i kultursektorn i både Storbritannien och USA.  Jag förmodar att det ser ungefär likadant ut i Europa. Detta illustrerar på nytt hur den kosmetiska maktens betoning av hur saker ter sig nästan alltid betonar kosmetiska lösningar. På det viset har diskursen om kolonisering och avkolonisering i den västerländska kultursektorn huvudsakligen kommit att handla om metaforiska och symboliska processer (såsom avkolonialisering av konsten, avkolonialisering av modesfären, avkolonialisering av utbildningssystemet, avkolonialisering av Hollywood osv), men sällan om ekonomiska eller faktiska omständigheter (ingen kräver att Indonesien ska dra sig tillbaka från Västpapua). Trots att det koloniala arvet efter den västerländska exproprieringen fortsätter i form av utnyttjande av naturresurser (gruvkontrakt, nedhuggning av regnskog), strukturella anpassningsprogram, uppgörelser mellan stater och investerare, påtvingade valutor, kapitalflykt, skatteflykt, pengatvätt och så vidare, så fortsätter aktörer i väst att gräla om föremål och de kontroverser sådana föremål orsakar.

För att visa hur den här processen går till i den offentliga sfären, och hur ett snävt fokus på hur saker ter sig i förlängningen bidrar till att skadliga förhållanden fortgår, dolda under skenbara reformer och offergester (borttagandet av statyer, omdöpandet av institutioner och så vidare) kommer den här texten att undersöka bägge geografiska aspekterna av den kosmetiska maktens spektakulära sätt att byta kläder – det vill säga det inhemska (borttagandet av statyer, speciellt i Storbritannien) och det internationella (repatrieringen av föremål till forna kolonier).

[bild: Statyn av Cecil Rhodes tas bort]

Det kan mycket väl hävdas, av vem som helst som intresserat sig för agitation och åtgärder för avkolonisering under de senaste fem åren, att detta inte är en rent västerländsk affär. Studenter vid University of Cape Town bildade 2015 Rhodes Måste Bort-rörelsen (RMF), med syfte att få bort statyn av Cecil Rhodes, den rasistiske forne premiärministern i Sydafrika. Detta kom att bli en kick-start för hungern efter demonumentalisering utomlands. Typiskt för den kosmetiska regimens västerländska dominans är hur RMF-rörelsen kom att beskrivas i relation till påverkande inrikespolitiska hänsyn. Även om borttagandet av statyn av Rhodes var den tändande gnistan för RMF-rörelsen, så kom den snart att öka kraven på strukturella systemförändringar av det högre utbildningsväsendet i Sydafrika. Rhodes måste bort följdes av ”Avgifter måste bort” (FMF), ett krav på avsevärda sänkningar av universitetsavgifterna, vilket jag vill hävda var den av de två åtgärderna som försökte åstadkomma störst grundläggande påverkan, både socialt och ekonomiskt. Det är lätt att förstå varför. Att ta bort statyn av Rhodes skulle kunna utgöra en symbolisk seger i det korta perspektivet, men skulle det även kunna sägas gynna den andra sidan? Skulle borttagandet av statyn kunna göra det möjligt för dem som upprätthåller ett diskriminerande och fördomsfullt system att försvara sig själva genom att peka på offergesten av att ta bort statyn som bevis på en viktig reform? Skulle tillfredsställandet av det symboliska kravet minska trycket från aktivisterna och på så vis köpa tid åt etablissemanget och ge dem utrymme att dra sig tillbaka, omorganisera, och fortsätta sin diskriminerande praktik? Jag tror att svaret är ja, och det är just därför nyheterna om FMF-rörelsen aldrig nådde de brittiska öarna.

Det är givetvis svårt, troligen omöjligt, att övertygande argumentera för att någon enskild individ eller organisation beslöt att hålla nyheter om FMF utanför avkoloniseringsdebatten. Men någon sådan person, organisation eller uttalat påbud behövs inte. Detta beror på att vad som bedöms vara värt uppmärksamhet inom den kosmetiska maktsfären (vilket innebär estetik framför handling) säkerställer att spektakulära händelser alltid får mer utrymme. På samma sätt som viss typ av klädsel eller uppförande inte anses passande på vissa arbetsplatser, så ses icke-visuell uppmärksamhet för agitation eller aktivism för avkolonialisering som ointressant för kulturdebattörer, institutioner och mainstream media. Den brittiska motsvarigheten till RMF inskränkte sig till en debatt om huruvida man skulle byta namn på Rhodes-stipendiet (ett internationellt pris som ger möjlighet för studenter med utländsk examen att studera vid Oxfords universitet, instiftat till Cecil Rhodes ära). Det skedde aldrig någon motsvarande uppmaning att kämpa för sänkning eller borttagande av brittiska studieavgifter.

[bild: Demonstranter i Bristol river ned statyn av Edward Colston]

Den ökning av Black Lives Matter-protester som nu sker i Storbritannien efter att George Floyd dödades i USA har också följt den här trenden. Mediabevakning och kampanjer har koncentrerat på borttagandet av statyer som anses utgöra rester av hyllningar av historiska koloniala ideal, händelser och individer. Aktivister och berörda parter på ömse sidor av den förenklade politiska skiljelinjen (alltså vänster- och högerflanken) debatterade om monument föreställande Winston Churchill och andra skulle tas bort, en staty av den brittiske slavhandlaren Edward Colston raserades av demonstranter i Bristol, och beslutet av Museum of London att ta ner statyn av slavhandlaren Robert Mulligan från dess sockel framför museets lokaler i Docklands diskuterades flitigt. Utöver trycket att demonumentalisera kom förnyade krav på att diversifiera monokulturella mainstream media, yrkeslivet, systemet för högre utbildning, och så vidare. Systemet bevarades med andra ord, det enda som krävdes var en översyn av personalen, nya personer på podier, och nya ansikten på jobbet. Båda är lovvärda mål, men inte mål i sig. Detta är poängen: det säkraste krav som kan ställas på de etablerade organisationsformerna – oavsett om det gäller ekonomiska, sociala, kulturella eller politiska – är kravet på tillgång.

[Emmanuel Macron och Macky Sall]

Samtidigt som dessa förnyade krav på demonumentalisering restes, började det cirkulera berättelser om repatriering av kulturföremål. I Storbritannien koncentrerades debatten till institutioner som Pitt Rivers och nationella museer, men det är situationen i Frankrike som är mest avslöjande när det handlar om institutionellt agerande och den såpopera av ursäkter som utspelar sig när statliga representanter yttrar sig offentligt. ”Jag tillhör en generation av fransmän för vilka den europeiska kolonisationens brott inte kan ifrågasättas, de är en del av vår historia” sa Frankrikes president Emmanuel Macron 2017. Hittills har Macrons medgivande – eller snarare, hans banala konstaterande av det uppenbara – bara resulterat i åtgärder på en punkt, repatriering av rövade kulturföremål. Ett år senare, 2018, tillsatte franska staten en utredning om ”Återlämnandet av det afrikanska kulturarvet. För en ny uppförandekod”. Rapportförfattarna, den senegalesiske akademikern och författaren Felwine Sarr och den franska konsthistorikern Bénédicte Savoy, förespråkade repatriering. I spåren av denna rapport har flera artiklar dykt upp i tidningar som Guardian och konst- och kulturtidskrifter som Frieze, där man tar upp den föreslagna radikala återlämningsgesten som nu verkar vara på gång mellan Frankrike och dess forna koloni Senegal. I Senegals huvudstad Dakar har man spenderat 30 miljoner dollar på en ny institution, Museet för svarta civilisationer, beredd att hysa dem (betald av kineser, byggd av kinesiska företag med importerad kinesisk arbetskraft). Jag har varit i Dakar och besökt det nya museet och pratat med dess chef, och jag är övertygad om två saker. För det första, det sista den genomsnittlige senegalesen bryr sig om är återlämnandet av gamla skulpturer. För det andra, Museet för svarta civilisationer är det värsta fuskbygge jag någonsin har sett. Med alla skyltar på antingen kinesiska eller franska ser det mer ut som ett billigt hotell än ett museum.

Att Museum of Black Civilisations (Museet för Svarta Civilisationer) som institution är en besvikelse (minst sagt) är ingen större tragedi för Dakar eller Senegal. Det gäller för stora institutioner och nationella museer världen över, att den betydelse som tillmäts deras existens till stor del vilar på diktat från statliga aktörer. Ärligt talat, vilken uppgift fyller egentligen storskaliga nationella museer? Tanken att de är oumbärliga behållare för en nations historia, den egentliga nationella minnesbanken som både förstärker och säkerställer en nations självkänsla, är både spekulativ och ett argument som tjänar staten. Nationella och statligt finansierade offentliga museer fyller i allmänhet uppgiften att under statlig ledning stärka etablerade historiska narrativ som förstärker en hierarkisk syn på samhället och en självförhärligande syn på det nationella uppträdandet som naturligt och rätt. Historiskt byggdes de flesta under 1700- och 1800-talen, perioder när idén om nationen, om en homogen samling människor förenade av mytiskt långlivade egenskaper och vördnad för samhällstraditioner hade stor spridning. Museer var och är bärande retoriska delar som förstärker det historikern Benedict Anderson kallade ”imaginära samhällen” som utgör kärnan i nationalistiska föreställningar. De var och är avsedda att stå som fakta bakom fantasierna, och avgörande, själva mittpunkten i detta system är fetischeringen av föremål och impulsen att bevara. Båda ges universell status som beteende som överbryggar kulturskillnader och ytterst gör oss till människor. Det gör de inte.

Det verkliga koloniala arvet från Frankrike i Dakar är det ekonomiska underordnandet av den västafrikanska francen (CFA). CFA påtvingades Senegal av Charles de Gaulle under avkolonialiseringsprocessen, och man knöt på det viset Senegals valuta till värdet först på den franska francen, och sedan till euron. Genom ett komplext system av internationella valutabestämmelser (se videon ovan med ekonomen Ndongo Samba Sylla för detaljer) säkerställer CFA i praktiken att Senegals ekonomi för alltid kommer att vara i ett tillstånd präglat av skattemässig orörlighet, utan möjlighet till oberoende och självbestämmande, och utan skuldminskning eller tillväxt. Den ekonomiskt verkligt gynnade parten i det här sammanhanget är Frankrike. Självklart är det då mest bekvämt att, när Emmanuel Macron träffar Senegals president Macky Sall, låta det koloniala samtalet handla om repatriering av kulturföremål. Detta sker samtidigt som det ute i verkligheten regelbundet förekommer högljudda protester och krav på avskaffandet av CFA, framförda av medborgare och progressiva krafter som bryr sig om landets framtid. Men det är inte någon som marscherar längs gatorna med krav på återlämnande av kulturföremål, inga uppvaktar regeringen eller sitter i fängelse för deras föremåls-centrerade aktivism, och inga oppositionspartier har repatriering som en viktig fråga på dagordningen. Sanningen är att kulturföremål och utställningspjäser inte är viktiga faktorer när det handlar om välmående och överlevnad för någon i Senegal, på den afrikanska kontinenten eller i resten av världen. Närvaron eller frånvaron av dem är, kort sagt, inte en påverkande faktor när det handlar om oddsen för överlevnad för någon enskild individ.

Det som kan sägas om det oviktiga i artefakter och föremål kan också sägas om minnes- och hyllningsmonument och statyer. De spelar också sin roll för att förstärka aspekter i ett givet narrativ, de finns där som konkreta bevis, avsedda att förankra en myt eller känsla i fysisk närvaro. Men monument och statyer är nästan alltid helt frånvarande från den vanlige medborgarens vardagsliv. De är något vi går förbi, något vi inte känner till, något som duvor och druckna nattvandrare använder som offentliga toaletter. Men för den kosmetiska makten så är de också panter i spelet om offentligt ansvarstagande, och de är de första pjäserna som kommer i spel så fort det uppstår ”kolonial” debatt eller agitation. Visst kommer staten att stå emot kraven på att ta bort eller uppföra ett visst monument, och visst kommer högerpressen att håna samhällets grasserande politiska korrekthet, men det är bara en del av distraktionens dramaturgi. Med andra ord, när de talar om att riva ner eller uppföra ett monument, titta istället på den politik de försöker dölja, titta på det system de försöker försvara.

Morgan Quaintance

Le Sacre du Printemps
Våroffer

Det är svårt att föreställa sig en dans eller en ritual som ett monument, kanske beroende på att rörelser till sin natur är flyktiga jämfört med stabiliteten och den påtagliga karaktären av att vara ett objekt som präglar ett traditionellt minnesmärke. Det är den främsta anledningen att tänka sig en performance-föreställning för det här tillfället. En annan anledning är tanken på minnet och hur rörelse kan katalogiseras och minnas, bevarade i vårt kollektiva omedvetna, som i koreografen Boris Charmatzs projekt för Tate Modern.

Våroffer är ett extraordinärt dansverk, ett måste för dirigenter och koreografer och kanske även för dansare. Det är verkligen synonymt med den moderna dansens födelse, och anses vara en klassiker som är svår att undvika, och frestande att omdefiniera eller återupptäcka. Den koreograferades ursprungligen av Vaslav Nijinsky och tonsattes av Igor Stravinsky, och dansades första gången av Sergej Djagilevs Ballet Russes i Paris 1913.

[img]

Det har gjorts många bearbetningar och varianter, från Mary Wigman till Martha Graham och Pina Bausch, som var den första att introducera jord som material, eller Yvonne Rainer. För första gången planerades en uppsättning med enbart dansare av Afrikansk ursprung, men produktionen ställdes in på grund av corona-pandemin.

Det jag är mest intresserad av att knyta an till är tankarna på ianspråktagande, jord, dans, ritualer, och vedergällning och offer. Kärnan i det här verket handlar om en förbindelse med jorden, ursprungen och rötter, vilket kunde vara intressant att utforska i en tid när detta begrepp är så starkt omtvistat.

Jag skulle vilja föra dessa olika betecknare eller referenser till Franska tomten och tänka på dem som metaforer för vad den här biten mark representerar, vad den utgör, eller vad den är tänkt att ersätta. Jag ställer mig själv följande frågor:

· Kan vi föreställa oss dans som en helande ritual som kan belysa uppdelandet av mark, köpandet och säljandet, som lagfarna ägare ägnar sig åt – och peka ut orättvisorna i sådan handel?

· Kan jord, en dans eller en grupp människor som samlas en gång om året skapa någon slags hyllning till eller monument över minnet av den handel som en gång bedrevs?

Jag vill föreslå att en grupp människor en gång om året, på samma plats, dansar ett kort stycke av Våroffer med jord, så som det dansades av Pina Bauschs kompani. Det är ett sätt att minnas var denna bit land kommer ifrån och att iscensätta hur den skildes från sitt folk, hur den kom att symboliskt representera den bit land den byttes mot, vilket är långt ifrån verkligheten i den stad den nu befinner sig. Jag kan inte sluta tänka på Jordens fördömda, psykiatern Frantz Fanons bok från 1961 som har inspirerat många av dagens postkoloniala diskussioner.

Jag är ingen teoretiker, men kanske ser jag i den här titeln ett sätt att föra samman några element för att skapa inte något binärt förhållande utan istället kanske en bro.

Helt kort ser jag detta litegrann som en möjlighet jag en gång hade att resa till Dominikanska republiken. Davidoff Cigarrer hade en konstnärsbostad där, och jag tog med mig min klass från den konstnärliga fakulteten på Berlins universitet för ett utbyte med en lokal konstskola, så att bägge parter lärde sig något om performance-konst och utbytte idéer. Där ingick ett möte med den nu döda Alanna Lockward, som bjöd in Charo Oquet och Maxence Denis från Haiti för en engagerad diskussion med studenterna. Vi skapade en performance-föreställning, som framfördes både i Dominikanska republiken och i Berlin.

Jag föddes på Franska Guadeloupe, och kanske är det därför det här projektet, som handlar om en närliggande ö, inte lämnar mig helt oberörd.

Jag ska försöka sammanfatta med några korta ord hur jag tänker mig att det här projektet kan växa fram, och dess möjliga förgreningar, och även de aspekter som fortfarande är under utveckling eller till och med kan ifrågasättas.

Jag skulle vilja föreslå som projekt att en grupp barn från en skola i området (en ny skola varje år), någon gång under våren varje år, skulle lära sig en liten del av Pina Bauschs version av Våroffer. De skulle kunna uppträda med ett tio minuter långt utsnitt av verket längs älvkanten i närheten av Carl Milles staty Delawaremonumentet, vända ut mot havet.

Avgörande för den här årliga föreställningen, vilken skulle kunna utgöra ett slags monument, är kravet att inskaffa en tillräcklig mängd jord från Saint-Barthélemy, som skulle lagras och användas varje år som en rituell del av föreställningen, precis som scenarbetarna levererar jorden som dansarna använder i Pina Bauschs version av Våroffer.

Jorden skulle kunna förvaras i en speciell container på platsen, med en plakett som berättar om när, hur och varför den aktiveras varje år. Detta gör platsen till en plats för aktiv åter-koppling, i bokstavlig mening ett ihopkopplande av kroppsdelar (i detta fall rörelserna). Det skulle knyta an till platsens förflutna, men också visa på dansens eviga natur, så som den förkroppsligas av ungdomar som lär sig om den samtidigt som de tar plats i rummet, men också lär sig om den här platsens historia och deras plats i den. Jag hoppas att detta skulle ge dem samma känsla av frigörelse som jag själv upplevde när jag lärde mig Yvonne Rainers verk Trio A (https://www.german-documentaries.de/en_EN/films/dancing-dreams-teenagers-perform-kontaktho.6924).

Som jag skrev ovan, så välkomnar jag frågor och diskussion om delarna i det här förslaget, såsom vilka skolor, vilken årskull av elever, och vilka delar av dansverket? Ska det framföras med musik eller utan? Hur ska jorden transporteras och förvaras? Vad ska det stå på plaketten, och vad är den gjord av? Jag tror att dessa frågor kan lämnas öppna än så länge.

Jimmy Robert

Bildmaterial:

Sacre du Printemps av Vaslav Nijinsky, 1913. © picture-alliance, akg-images

The Rite of Spring av Pina Bausch iscensatt u Senegal av Salomon Bausch och Germaine Acogny

LEGERA
ALLOY

Att vara svart konstnär är att vara kringskuren från alla håll. Det finns så mycket förväntningar på vilken konst man bör göra och vilka ämnen man bör behandla. Det mest radikala jag kan göra för att bryta mot denna mentala kolonisering är att bortse från de förväntningarna. Att göra abstrakt konst kan vara lika politiskt som att göra konst med representation. Det övertygar dig om att det du tror dig veta inte är allt. Det finns mer bortom.

Mina skulpturer är illustrationer av den här känslan.

När jag fick förfrågan att ge min respons till Franska tomten ville jag göra något personligt för platsen. Något inifrån. Spår från mina performance. Två skulpturer som blir till en. Utan varandra har de ingen funktion. De vill heller inte ha någon funktion. Det de vill är att få vara. Bekymmerslösa. Något jag aldrig själv har fått uppleva.

Går det att göra en förlängning av mig själv till en plats med så fasanfullt förflutet. Kan ett människoöde någonsin säga något om en annan människas öde och vems historier får berättas och av vem och hur. Kan två platser tala med varandra. Jag tecknar en koreografisk karta som sträcker sig ut och bildar ett annat universum där det abstrakta kommunicerar tydligare än de symboler och skrifter vi är inpräntade med.

Det finns rotsystem som växer mellan platserna. Hela vägen från Saint-Barthélemy till Franska tomten och tillbaka igen som en cirkelrörelse. De två verken försöker kommunicera med varandra som en utstrålning, varning, trygghet och beskyddare av varandra. En besvärjelse att vi aldrig får sudda ut historien och gömma spåren av koloniseringen. Aldrig någonsin förenkla. Det går inte att förklara kolonisering med enbart fakta. Vi måste motarbeta den med konsten.

Från Saint-Barthélemy reser sig tre abstrakta gestalter ur mitt inre – växer ut från marken och legeras tillsammans. Fanns de där hela tiden?

Jag håller fast vid min rätt att få vara komplex. Det är den starkaste manifestation jag kan göra av min egen frihet. Jag har gjort två förslag i form av tredimensionella gestaltningar av den konst jag gör. Ett förslag för Franska tomten och ett för Saint-Barthélemy.

Fatima Moallim

Förslag till Franska tomten
Renderingar av skulpturer i rostfritt stål i mänsklig skala. Dimensionen på konturerna är 36mm.
Renderingar av: Nils-Erik Fransson

Förslag till Saint-Barthélemy
Renderingar av skulpturer i rostfritt stål i mänsklig skala. Dimensionen på konturerna är 36mm. Höjd 1750mm.
Renderingar av: Nils-Erik Fransson

New Monument for Franska tomten
Nytt monument för Franska tomten

New Monument for Franska tomten (Nytt monument för Franska tomten) är ett verk i flera delar som påminner om Sveriges inträde i den transatlantiska koloniala världen. Monumentet ersätter och utvecklar Delaware-monumentet på Stenpiren i Göteborg i Sverige – en kopia av ett monument från 1938 utfört av skulptören Carl Milles som står i Fort Cristina Park i Wilmington i Delaware, platsen för den första svenska kolonin i Amerika.
Det nya monumentet ersätter bägge dessa två – Milles original och kopian – och lägger till en tredje iteration på ön St. Barts (Saint-Barthélemy), Sveriges enda, kortlivade koloniala innehav (1784–1878). Nytt monument för Franska tomten förenar dessa tre platser, och märker ut dem som operativa i Sveriges politiska och ekonomiska historia på världsscenen.

Nytt monument för Franska tomten ersätter Milles skulptur i svart granit och brons med järnsocklar med samma dimensioner (h: 7 m; b: 0,2 x 0,2 m). Varje sockel har en utskärning som visar linjen mellan direkt solljus och skugga vid solnedgången vid tre speciella datum.

Utskärningarna visar solnedgången vid:

1 november 1637 (när den första bosättarexpeditionen avseglade från Göteborg till Amerika)

1 juli 1784 (när Saint-Barthélemy överfördes i svensk ägo från Frankrike, som ersättning för Franska tomten)

31 oktober 1786 (grundandet av Svenska Västindiska Kompaniet på Saint-Barthélemy)

På vardera platsen fungerar monumentet som ett abstrakt solur, där solens position rör sig under dygnets 24 timmar. Varje dag passerar solen över de tidsmarkerande utskärningarna och linjerar ungefärligt med markeringarna. Markeringarna förändras, naturligtvis, aldrig, utan anger för evigt dag och tidpunkt för de tre historiska ögonblicken. Det viktiga är att de markerar speciella datum/tidpunkter, och att monumentets förhållande till denna tid återges cykliskt – solens bana kommer ur fas med historiens gång.

Nytt monument för Franska tomten ifrågasätter hur verkningsfullt det är att uppföra representativa monument till åminnelse av händelser. Det är ett materiellt, para-symboliskt monument över Sveriges politiska och ekonomiska historia, i synnerhet dess inblandning i kolonialism och den transatlantiska slavhandeln. Nytt monument för Franska tomten är materiellt först och främst genom sin faktiska materialitet – gjort helt och hållet av järn, som i århundraden har varit en av Sveriges viktigaste exportprodukter och som också användes som en slags valuta i slavhandeln (”voyage iron”) – men också genom egenskaperna hos de händelser det markerar och hur det markerar dem.

”Traditionen bland de undertryckta ger oss klart besked om att det ”undantagstillstånd” som vi lever i är regel. Vi måste komma fram till en idé om historien som svarar mot detta.” – Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”

Nytt monument för Franska tomten påminner oss om kritiska tillfällen i Sveriges ekonomiska och materiella utbyte med resten av västvärlden. På det här viset säger monumentet något om själva historien, processen av nationsbyggande vid sidan av den långa bågen av globalisering, och slaveriets materiella och filosofiska underordnande i den processen.

”Minimalismens blanka yta kan komma i fokus som kapitalets yta, auktoritetens yta…”– Anna Chave, ”Minimalism och maktens retorik”

Nytt monument för Franska tomten är ett monument över en våldsam historia, och dess minimalistiska, materiella estetik återger den historien på ett lämpligt sätt. Frågan om vi ska, eller hur vi ska, representera eller markera de våldshandlingar som är motorn i vår värld är nödvändig att ställa, och kan inte besvaras genom att vi väljer att betona de ljusa ögonblicken i det förgångna. Ett minimalistiskt, materiellt förhållningssätt till skapandet av monument både undviker problemet med representation, och visar på ett adekvat sätt hur den historiska verkligheten påverkar vår nutid.

Aria Dean

Citatet av Walter Benjamin är översatt av Carl-Henning Wijkmarks i ”Historiefilosofiska teser”.

Delawaremonumentet, stort och smått: Svenska materialiseringar av koloniala minnen

Jag är mycket tacksam för att ha bjudits in till det här seminariesamtalet, speciellt eftersom den här specifika Göteborgs-kontexten handlar om något som är mycket viktigt att betona i en exceptionalistisk nordisk kontext: materialisering(ar) av koloniala minnen. Det som har fascinerat mig, i synnerhet under det senaste decenniet, är hur svensk exceptionalism tillåter det ”oss” som räknas (det vill säga den vita majoriteten) att glömma bort vårt lands koloniala arv och hävda – gång på gång – en position av spelad oskuld (Wekker 2016).

I sin artikel Listening’ with Gothenburg’s Iron Well reflekterar Nana Oseki-Kofi och Lena Sawyer kritiskt över ”kolonialism som göms framför våra ögon” (Osei-Kofi, Sawyer 2020:56).  Jag tycker att formuleringen ”gömd framför våra ögon” är signifikativ för de många sätt på vilka Göteborgs, och i ett större perspektiv Sveriges koloniala arv får relativt begränsad uppmärksamhet, åtminstone i det vanliga offentliga samtalet. Hur ser processen ut som gör det möjligt att i vardagslivet gömma kolonialismen och koloniala minnen framför våra ögon? Vilka visuella maktordningar, vilka begränsade synfält är det som krävs för att se men inte lägga märke till kolonialism?

Jag vill reflektera över den föregivet naturgivna och politiskt transparenta historien och dess genomträngande (eller fortgående) kulturella ingraverande av rashierarkier och koloniala förhållanden som oproblematiska. Jag vill också reflektera över två aspekter av ”verk” som krävs för att vi i vardagslivet inte ska se vad det signifierar – att begrava, att gömma, ignorera eller vägra se de tecken som oundvikligen måste synas i offentliga och privata sammanhang. Med utgångspunkt i materialitet och skala kommer jag att fokusera på de minsta och största vardagsföremål som vi stöter på: monument och hushållsföremål som är kopplade till Delaware-jubileet, som firade grundandet av Nya Sverige 1638, en koloni vid Delaware-floden på östkusten av vad som idag är USA. Hur kan det som är så påtagligt synligt i stadslandskapet försjunka ner i glömska?

Ylva Habel

A MEMORIAL TO THE FRENCH PLOTS OF LAND
Ett minnesmärke över de franska tomterna

1832, bara två år efter att fransmännen påbörjat kolonialiseringen av Algeriet, införde den franska regeringen ett nytt landskap som skulle komma att ersätta det gamla genom att beordra anläggandet av en botanisk trädgård i Alger, kallad Jardin d’Essai du Hamma, eller Försöksträdgården i Hamma.

Försöksträdgårdar användes i kolonier för ekonomiska ändamål – till att förse staden med färska grönsaker och frukt. De första växterna fransmännen försökte odla i Hamma var bomull, te, sockerrör och vanilj.

På bara några år växte trädgården från fem till 18 hektar. 1867 var trädgården i Hamma större än 57 hektar, och innehöll totalt 8214 olika arter, av vilka hälften kom från tropiska områden.

I hela Alger är militären ansvarig för att plantera träd längs vägarna. De använder även trädplanteringar för att skapa publika torg, och formar och förändrar på sätt staden till sin europeiska dubbelgångare.

1914 gjorde man om trädgården i Hamma till en park, och öppnade grindarna för allmänheten. För att fira hundraårsdagen av det franska kolonialstyret i Algeriet renoverade man parken 1930 och anlade dammar. Konstmuseet, placerat på en kulle i mitten av parken, erbjuder en klassisk vy som sträcker sig ut till havet, en monumental och ståtlig byggnad som förkroppsligar sin civiliserande uppgift.

Jag går in i den här parken. Detta är en plats jag känner till. Detta är min trädgård.

Sedd från konstmuseet är vyn oklanderlig. Och sedan havet.

På ömse sidor om vyn mot havet ligger vad jag kallar ”djungeln” – igenvuxna tomter som är en del av Hammas trädgårdar. I sina försök och experiment drömde fransmännen om att i Hamma hitta det mest bördiga landet, ett land som skulle kunna acklimatisera alla de växter som de samlat in när de upptäckte nya världar.

Mina igenvuxna tomter är resultatet av denna illusion. En koloniserad kropp som består av överlappande berättelser och historier, en del välkända och en del aldrig berättade, och alla klyftorna mellan dem. Inuti denna kakofoniska kropp har jag världens totalitet.

I motsats till den här bilden av överflöd är Franska tomten en grå plats, och väldigt lite finns synligt som påminner oss om dess historia. I det här sammanhanget, angående ett spekulativt monument eller minnesmärke, tänker jag mig Franska tomten som en försöksträdgård, och vill låta mig inspireras av Försöksträdgården i Hamma för att åter-kontextualisera den här platsen.

Kan vi överlagra dessa två landskap över varandra, där vart och ett av dem i sig självt utgör och är resultatet av flera överlagringar?

Kan vi undersöka Försöksträdgården i Hamma och hitta Karibien?

Metodiken i Ett minnesmärke över de franska tomterna (arbetstitel) är inspirerad av Le Traité du Tout-Monde (Avhandling om hela världen) av Edouard Glissant, och lånar begrepp som kreolisering, rhizom och släktskap som verktyg för att tänka ut, sätta samman och utföra verket.

Syftet med att undersöka Försöksträdgården i Hamma är att synliggöra de många berättelser och historier som finns om våra ”kakofoniska kroppar”, utveckla deras metaforiska och fysiska möjligheter, och återuppliva de existerande länkarna, trots att de ligger geografiskt långt ifrån varandra.

Jag föreställer mig ett lag med botaniker, forskare, och människor med vittnesmål och erfarenheter som blir agenterna för denna åter-kontextualisering, och på motsvarande sätt använder Franska tomten som mottagare av denna forskning under en period av tre år, till det officiella (försenade) fyrahundraårsjubileet av staden Göteborgs grundande 2023.

Denna treårsperiod kommer att möjliggöra en fullständig undersökning av Le Traité du Tout-Monde, som kommer att resultera i diskussioner, fältarbete och workshops i ett omöjligt försök att acklimatisera Hammas trädgårdar i Göteborg, men först och främst en dissektion av dess sammansättning, metaforer och betydelser.

I det här skedet i processen utgör det här förslaget ett spekulativt försök, och en mer konkret handlingsplan kommer att utarbetas i ett senare skede.

Hanan Benammar